Månadens författare - Maj 2007

Jag är övertygad om att det inte finns någon som exempelvis bygger en trapp och vägrar sätta dit en ramp bara för att vara dum. Jag är fullständigt säker på att ingen stirrar överdrivet nyfiket på en rullstolsburen eller kommer med en dum nedvärderande kommentar bara för att såra. Den enda anledningen till att det idag i Sverige finns brister i tillgänglighet och bemötande är helt enkelt okunskap bland "vanligt" folk om vad ett funktionshinder egentligen är. Och det vill jag försöka göra någonting åt. De funktionshindrades allra viktigaste uppgift är att höras, synas, informera, protestera och varför inte kasta lite gatsten ibland. Jag älskar att skriva, arbetar som reporter på en lokaltidning, frilansar med diverse krönikor här och där samt tävlar ibland i poesi. Jag använder mitt skrivande för att höras och påverka. Med pennan och pappret som vapen, går jag ut i krig mot samhällets orättvisor mellan de som går och de som rullar. Mitt namn är Lars-Göran Wadén, jag är 35 år, bor i Gävle och sitter i rullstol. Ett av mina största mål i livet är att för andra människor beskriva hur livet kan vara ur en rullstols perspektiv. Jag har därför skrivit en bok som heter "Livet rullar vidare" och har de senaste två åren rest runt en hel del i Sverige och föreläst om hur det är vara rullstolsburen i det svenska samhället. Min föreläsning går i gränslandet av att vara teater, en föreställning på cirka en timme, ett äventyr med allt från lösgodis, krig, musik, kärlek och flera överraskningar. Min bok handlar om en kille på gymnasiet, han sitter i rullstol och går bokstavligen ut i krig mot samhällets orättvisor. Han gör allt som många andra bara tänker att de ska göra. Han stämmer ett café för att de diskriminerar rullstolsburna genom en trappa som utestänger de som rullar och bara släpper in de som går. Han dansar tryckare med tjejer på gymnasiediskot. Han irriterar sig på att rullstolsburna har egna ingångar, parkeringsplatser och toaletter eftersom han alltid strävar efter att alla ska behandlas lika i alla situationer. Han älskar godis. Han går på bio, för det heter faktiskt går trots att han rullar sig fram. Han gör miljoner olika saker och han har lika många åsikter som han verkligen låter alla får höra. Läsaren av boken får följa huvudpersonen i olika vardagssituationer. Det blandas med tillskruvade situationer där han bokstavligen ryter och går ut i krig mot samhällets orättvisor på de mest spektakulära sätt. Huvudpersonen använder humor som sitt vapen för att vända ut och in på det mesta. Min bok och föreläsningen vänder sig till alla funktionshindrade som kanske tappat sugen. Jag vill visa att det går att ha fru, heltidsjobb, bil, hus och helt enkelt ett liv trots ett funktionshinder. Men min bok och föreläsningen vänder sig också till de utan funktionshinder för att "lära" dem rätt bemötande och öka tillgängligheten. Helt enkelt för att alla ska förstå att alla har ett lika värdefullt liv. Under det senaste två åren har jag blandannat föreläst för allt från mellanstadieelever till högstadiet, gymnasiet, folkhögskola och elever på högskolan över hela Sverige. I olika sammanhang har jag också medverkat inför kommunpolitiker, företagsledare, föreningsfolk och andra beslutsfattare av olika sorter samt föreläst inför diverse handikapporganisationer, personliga assistenter och andra människor som arbetar inom vård och omsorg. Nu har jag en dröm om att någon gång få göra en större landsomfattande turné bland elever i Sveriges högstadium- och gymnasieskolor. Min förhoppning är att i framtiden på heltid få utbilda alla människor i tillgänglighet och bemötande. Att inrikta sig på ungdomar känns meningsfullt och extra viktigt, men naturligtvis är politiker, företagare och vårdpersonal också andra viktiga målgrupper. Jag har tidigare bland annat arbetat som projektledare för en tillgänglighetsplan i Sandvikens kommun. Jag är aktiv medlem i De Handikappades riksförbund, Sandvikens Handikappidrott, Svenska very special arts och föreningen Defekta journalister.

Månadens författare - April 2007

Jag heter Charlotta Lagerberg- Thunes och är utbildad beteendevetare med ett brinnande intresse för att skriva. Jag skriver jämt annars blir jag skogstokig! Stundtals kallas jag även för Popcorn- Lotta och ni kommer snart att förstå varför.   Som liten skrev jag mycket dagbok och de blev längre och längre och övergick senare till hel del diktskrivning under tonåren. Min fantasi har det aldrig varit några sådan helst problem med - snarare frökens kritiska ögon gällande bisats, presens och pluskvamperfekt.  Lätt att tappa intresse för skrivandet efter att ha sett den ilskna röda pennan på min fantastiska fantasifulla berättelse.   Jag har alltid älskat att skriva och genom olika skrivkurser försöker jag utveckla mitt skrivande. Utmaningen ligger väl just där, att man alltid kan bli bättre.   Mina tidigare erfarenheter inom BRIS (Barnens rätt i samhället), förskolan och i grundskolan har nog präglat mig i mitt skrivande och valet av böcker som jag vill skriva och tänker skriva framöver. Jag älskar också att skriva krönikor. Kanske beror det på att man då skriver en kortare text men väldigt innehållsrik och det känns lärorikt att få ut så mycket på så liten text.   När jag arbetade i skolan i åldrarna (6-12 år) undervisade jag en hel del i religion och etik. När jag gick igenom skolans bibliotek och såg alla dammiga gamla etik böcker i färgskalan grå, svart och möjligtvis brunt från tidigt 70-tal tänkte jag ”Hur skall jag entusiasmera 6-7 åringar till att vilja lära sig någonting om etik?”   Jag ville ha något kul och något om EQ (=Emotionell intelligens.) Kanske ett ämne som 2007 skulle kallas för LIVSKUNSKAP.   Vi hade ett belöningssystem i klassrummet som var i form av en målad popcornskål på tavlan och efter varje bra dag när eleverna varit gulliga mot varandra fick det ett nytt popcorn i skålen. Vi suddade förstås också ut popcorn efter konfliktfyllda dagar. När skålen var full hade vi popcorn- kalas. Det var så jag uppfann den lille Popcornmannen som snart skulle bli en ”POPPIS” maskot! Och i mina sagor betyder inte poppa att man värmer majskorn så det exploderar utan i mina sagor betyder poppa att man hoppar, dansar och är glad!   Popcornmannen Poppe blev en bok och två böcker och nu är jag inne på den tredje boken. Det handlar om känslor men det skall vara lustfyllt, roligt och charmigt. Inte moraliserade och torrt. Jag vill få barnen att öppna alla sina sinnen. Reflektera, tänka fritt, ställa frågor, svara på frågor, rita, sjunga, massera, odla och fundera på saker som döden, kärlek, svartsjuka, vänskap eller glädje o s v.   Varje bok blir personligt då barnen själva får rita sitt egna popcorn och sin egen Popcorndal i böckerna.   I framtiden vill jag gärna skriva annan litteratur också, men mitt hjärta finns hos barnen och deras fantasi och okritiska ögon öppnar upp, stimulerar och ger mig så mycket mersmak.   TACK FÖR MIG OCH HOPPAS POPPAS ATT NI OCKSÅ VILL VARA MED OCH POPPA!    //Popcorn- Lotta

 

Månadens författare - Februari 2007

”Du ska se att din bok snart ligger hos bokförlagen!” ”Va? Vad sa du, sa jag?” ”Nämen, det där var det inte jag som sa. Det bara flög ur min mun!” Det var min zonterapeut Marianne Svensson som yttrade orden. Hon är långt utvecklad medialt och har en enorm förmåga att känna av diverse ting. Jag gick till henne (samt många andra terapeuter), för att återhämta mig från min så kallade utbrändhet. Till saken hör att jag inte hade haft minsta lilla tanke på att skriva en bok än i alla fall……………! Ett antal veckor senare vaknade jag tidigt en morgon och utbrast. Jag vill skriva en bok! Jag vill dela med mig av det jag har varit med om! Sagt och gjort, jag skrev en bok - ”Vägen till Frihet”. I den boken beskriver jag detaljerat min resa in i, igenom och ut på andra sidan av ”Väggen”.  Den hamnade också rätt snart hos tio bokförlag, men där fick den nobben. Jag fick tillbaks helt släta och olästa manus och fick höra att utbrändhet var ett uttjatat begrepp. Jag blev till en början väldigt ledsen, men idag har jag förstått att boken gav mig otroligt fin terapi och det var kanske det som var dess syfte. Den gav mig även mersmak…………………………! Jag skrev en till bok – ”Lär Barnet Leva Loppan” (för vuxna) och ännu en bok – ”En liten bok om Loppan Knott som vill Leva Loppan och må gott!” (för barn)  Efter utbrändheten insåg jag att jag tidigare hade sysselsatt mig med fel saker. Jag bestämde mig för att ”hoppa” och sa upp mig från en fast tjänst som ekonomiassistent. Sedan omskolade jag mig till friskvårdskonsult vid Axelsons Gymnastiska Institut i Stockholm. Därefter startade jag mitt företag Leva Loppan och utvecklade ett koncept med friskvård för barn och ungdomar – Leva Loppan konceptet. Jag har arbetat med konceptet både i skola och bland allmänhet. Utbrändheten och utbildningen skänkte mig nämligen en obotlig vilja att göra något för våra barn och ungdomar. Jag känner att jag vill ge dem de verktyg som jag har saknat. Verktyg för omhändertagande av kropp och själ!Boken ”Lär Barnet Leva Loppan” beskriver grunden för Leva Loppan konceptet och konceptets innehåll. Boken avslutas med en beskrivning av den livssyn min resa har skänkt mig. Den vänder sig till vuxna och mitt syfte är att få med så många andra vuxna som möjligt i ”friskvårdstänket”. Med boken följer en CD-singel med en låt (på samma tema), som jag har skrivit och spelat in. Boken ”En liten bok om Loppan Knott som vill Leva Loppan och må gott!” är skriven på rim och beskriver hur man kan tänka och agera för att ta hand om kropp och själ på ett bra sätt. Varma Friskvårdshälsningar! Loppan Knott & Anneli Nilsson

Månadens författare - Januari 2007

Charlotte Ekbom om konsten att bli vuxen Den tomma ytan. Stirrar på mig på dataskärmen. Mina frusna händer ligger skräckslaget vilande i mitt knä. Vitt, vitt, vitt. Inte en bokstav är skriven, inte ett ord formulerat. Motvilligt, men beslutsamt, för jag fingrarna mot tangentbordet. Låter vänsterhandens fingrar snudda vid knapparna, inta sina positioner. Ännu är allting vitt, ännu är allting möjligt. Sakta men säkert känner jag hur hjärtat börjar slå fortare, blodet rusar i min kropp och värmen sprids till varje nerv. Händerna dansar över tangentbordet, jag hinner knappast med och struntar i den felskrivning jag just gjort. Jag kan alltid gå tillbaka och rätta. Senare, när dansen och rytmen är över. För nu är det bara att hänga med. Låta orden skriva sig själv och fascinerat beskåda vilka meningar som växer fram, vilka miljöer som målas upp och vilka repliker som skiftas. Lite så var det när jag skrev Kära vänner. Flera gånger tidigare hade jag suttit framför datorn eller med ett tomt block i min hand och hoppats på att orden skulle komma. Att jag skulle hitta en historia som lockade mig att fortsätta skriva, som fick mig att inte släppa taget och ge upp. Aldrig hade jag lyckats, men med Kära vänner var det annorlunda. När jag skrev den fick fingrarna liv, sitt eget ibland, och orden bara strömmade ur mig. Trots att boken inte är självupplevd, annat än som delvis lösryckta stycken från andra sammanhang, såg jag scenerna så tydligt framför mig, kände personernas känslor och tankar och lät deras språk komma av sig själv. En dialog som jag så väl visste slutet på från början kunde där framför datorn ta en helt ny vändning när jag bara släppte ordet från mina karaktärer fritt. Så det blev till en bok, en bok som blev antagen av ett förlag. När jag fick beskedet satt jag en stund och bara kände lyckan inom mig. Jag hade väntat på den stunden, så länge, och på något konstigt sätt kändes det bara så rätt. I flera år hade jag förnekat kreativiteten och lusten att skriva inom mig, men när jag till slut fick en chans, eller snarare inte lyckades hålla den längre ifrån mig, tog jag den. Och nu släpper jag den inte. För den tillfredsställelse det ger mig att skriva, att få berätta en historia, att beröra andra går inte att hitta någon annanstans. Åtminstone inte för mig. Alla borde någon gång i livet, innan åren bara har gått, stanna upp och lyssna inåt. Vem är det du vill vara? Vad är det du vill göra? Vem är det du vill älska? Men ofta är det så många saker som ligger i vägen för oss. Vi vågar inte lita på känslan. Kanske måste vi först bli vuxna, hitta en plattform där vi känner oss någorlunda trygga i oss själva innan vi kan vända på huvudet och blicka inåt. Det är mycket om det min bok handlar. Jag hoppas ni ska tycka om den.

 

Månadens författare - December 2006

Månadens författare - November 2006

Ann Lindvall har nyligen kommit ut med boken Bananbältet – resor i Östafrika och Cuba tillsammans med medförfattaren Tore Gulbrandsen. Boken är skriven på ett lättsamt sätt för att väcka intresse och inspirera. Bilden visar författarna Ann och Tore (t.h.) med vännen Odd-Erik i Uganda Anns stora intressen är språk, resor och att skriva. Det har blivit en hel del kolumner och böcker genom åren, främst läroböcker i språk, t.ex. grekiska och turkiska. Nackdelen är, enligt Ann, att man då inte får skriva precis efter eget huvud. Nu har hon äntligen kommit ut med en reseskildring precis efter eget huvud. Bananbältet bygger på dagboksanteckningar under tre resor, två i Östafrika som Ann skrivit och en i Cuba som Tore skrivit. Resorna i Östafrika gick i sex länder – Kenya, Uganda, Tanzania (mest Zanzibar), Malawi, Zambia och Zimbabwe. Alla länderna har sin egen särart. Det är just en sak som engagerar Ann. Många människor tenderar att klumpa ihop Afrika till en enda gröt, men Ann betonar att kontinenten består av 53 länder, var och en med sin speciella karaktär. Dessutom vill Ann med sin och Tores bok bryta den negativa synen på Afrika som ofta märks i media. Det är inte bara krig, svält och elände utan mycket annat: livsglädje, mänsklig värme, rik historia, otroligt vacker natur. Boken vill förmedla Östafrikas storhet på många plan. Därför är den löpande texten uppblandad med faktarutor om ländernas rika historia och kultur samt Anns insprängda personliga reflektioner, ibland lite bitska just när det gäller europeiska attityder. Nu är det inte bara Afrika som varit resmålet. Ann har rest i så gott som alla världsdelar och har redan flera nya böcker i ugnen: Bambubältet – resor i Öst- och Sydöstasien och Kokosbältet – resor i Polynesien. Just nu ligger hon i startgroparna för en ny resa, som ska gå genom nio länder i Söderhavet i sex månader och bilda bas för den fjärde boken Korallbältet – resor i Mela- och Mikronesien. Det är sol, värme, hav och regnskog som gäller – Sibirien får vänta! Hur är det att resa på egen hand, speciellt som kvinna? De flesta av resorna har ägt rum med vänner, men andra har Ann gjort ensam, t.ex. i Turkiet och Marocko. Det har aldrig varit några problem, kanske för att hon är, som hon kallar sig själv, ”lite äldre” och för att hon försöker lära sig åtminstone några fraser på landets språk. Det ger närhet och uppskattning från folket i landet. Det viktigaste inom resandet är respekt, ödmjukhet och villighet att lära. Förstå att man är i landet som gäst. Det plågar henne att många utländska besökare, vare sig de är charterturister eller backpackers, har en överlägsen attityd gentemot landets folk. Många tycks betrakta sitt värdland som ett slags förlängd bardisk och kräver att allt ska gå efter deras mönster. Vi läser med nöje Anns och Tores bok Bananbältet och ser fram emot kommande reseskildringar från världen alla hörn.

Månadens författare - Oktober 2006

- Björn Calander, varför ska man läsa Eldfacklorna? - Det ska man inte! Björn Calander är Kalmarbon som växlar till malmöitiska då han talar om jantelag och lillebrorskomplex. Han är också fritidspedagogen som nu debuterar som författare med den brutalt realistiska novellromanen Eldfacklorna - sju svarta hål på Bokstaven18 Förlag. Boken består av sju berättelser som alla cirkulerar kring döden. 1 – I Eldfacklornas första svarta hål får vi möta Anna och Adam som just förlorat sin son Johannes. Idag är det pojkens födelsedag … 2 – Kliv in i Mikaels självmordstankar, vandra runt med honom på hans avskedsturné.        3 – Peter, lärare, pappa … och hustrumördare. Idag väntas barnen på besök. 4 – Upplev Magdalenas förbittrade dödskamp. Mamma. Och utslagen alkoholist. 5 – Kryp ner hos det unga paret Annika och Johan, när hon lycklig förkunnar att hon väntar barn. Men Johan ruvar på en hemsk hemlighet … 6 – Bli förälskad med Filip och känn hans lidelsefulla jakt efter kärleken som driver honom in i Pandoras box. 7 – Gör bekantskap med Elsa, som gammal och utsliten bara väntar på det slut som är utstakat åt oss alla. Och glöm aldrig, aldrig Ellen, Johannes lillasyster, vrakspillran som blivit över och vars framtida öde står skrivet i stjärnorna … Vi frågade Björn: "Varför ska man läsa Eldfacklorna?" "Det ska man inte!" svarade han. "Åtminstone inte om man vill behålla sin naivtro på kärleken, äktenskapet, Hollywoodmyten etc. Lidandet gör i n t e människor bättre. Tvärtom! Vi vet ingenting om smärta och rädsla, och vad den gör med människor! Men en sak är säker: de som fördömer har uppenbarligen inte grävt tillräckligt djupt i sina egna samveten." Björn Calander säger själv att han skrev Eldfacklorna – sju svarta hål i någon form av raserirustillstånd, under drygt 1,5 år. Det var en sommardag, år 2002, som hans bok och hans som han själv säger "förändringsresa" började. Då skulle Björn ner och hälsa på sin lömskt prostatacancersjuke far. "Jag visste inte då vad jag skulle komma att möta, ej heller vilken sprängverkan mötet skulle generera på många andra plan efteråt", säger Björn. I över 20 år sov hans förträngda författardröm, som han så lättvindigt och bittert gett upp, innan sjukhusnålarna brutalväckte den då för fyra år sedan. För Björn är skrivandet på liv och död! Och han säger att han brukar känna sig som en urkramad disktrasa efteråt. Björn Calander är född i Malmö. Trots att han senare tog en fritidspedagogexamen säger han att det inte var de studierna som varit hans universitet i livet, och definitivt inte avgörande vad gäller hans skrivande. Där dominerar istället de informella, d.v.s. Slotts- och Kungsparken i Malmö, Huset och Christiania i Köpenhamn, gesällbrev 1980. Idag bor Björn med sin familj i Kalmar men besöker sin födelsestad, med familj och vänner, så ofta han får tillfälle. "Titeln är brutal. Boken är brutal. Den kastar läsaren rakt in i väldigt starka situationer. Ibland bli det tungt att läsa vidare. Men man vill ju veta, inte fega ur. För mig är detta litteratur: för någon annan vardagen." Per Olsson www.bokhyllan.nu

Månadens författare - September 2006

Åsa Tova Bergh, personen bakom förlaget Eget Bevåg, beskriver sig själv som en hunddåre, litteraturvetare och frilansare. Förlagsnamnet dök upp som ett naturligt svar på frågan om vilket förlag hon ger ut på. ”Jag ger ut mina böcker på Eget Bevåg.” Åsa har skrivit så länge hon kan minnas. Sedan första publiceringen som 12-åring har det rullat på med diverse reportage i olika tidningar och tidskrifter. Krönikor, kåserier, läromedel, haikupoesi, tonsatt lyrik, teater och kortfilmsmanus – Åsa har provat på det mesta. Hunddåre? Åsa har vuxit upp med hundar, men levde länge ofrivilligt hundlös sedan en ryggmärgsskada tvingade henne att omplacera sin dåvarande jycke. När rottweilern Nova kom in i flocken fyllde hon upp ett gigantiskt hundformat hål i Åsas själ. Nova jobbar som Åsas personliga assistanshund. Novas arbetsdag börjar med att bära fram Åsas kläder på morgonen. Under dagen plockar hon upp allt Åsa tappar, hämtar saker och fungerar som bärhjälp - vilket matte behöver när den enda rörliga handen är låst vid käppen. Nova transporterar snabbt mjölpåsar, konservburkar och annat från skafferiet till diskbänken. Andra arbetsuppgifter är att stänga skåpluckor, utdragna lådor och dörrar och plocka upp och slänga skräp i papperskorgen. Nova plockar ur tvättmaskinen men själva hängandet av kläderna får Åsa dock sköta själv.  Det gigantiska hundintresset är naturligtvis något som inspirerar även inom skrivandet. Åsa har publicerats i bland annat Hund-Sport, Bra Hund, Rottweilern och HundLiv och dessutom har hon gett ut två hundböcker på Eget Bevåg. ”Hundens lilla godisbok” är en samling recept och råd kring fenomenet hundgodis, illustrerad med bekantskapskretsens hundar som fått agera fotomodeller. Boken kom till i samband med att Åsas egen hund utvecklade allergi mot vissa ämnen i konventionellt köpegodis. ”Hundens lilla godisbok” finns sällan att köpa i djuraffärer eftersom man där hellre vill sälja färdigt godis. Genom bokens läsare har Åsa förstått att det är fler än hennes hund som mår bättre av ett alternativ. Efter att den första upplagan tagit slut trycktes en ny – nu med ännu fler recept!  ”En rottweilers försvarstal” innehåller ett 30-tal reportage om arbetande rottweilers, verksamma inom områden som exempelvis räddning, lydnad, drag, agility, polis och assistans. Inte minst intervjuas ett par av landets mest namnkunniga ”hundmänniskor” med mycket goda kunskaper om inte minst rottweilerns mentalitet, hälsa och arbetsförmåga. Åsas  förhoppning är att bilden av rasen ska nyanseras. Detta är en kraftfull brukshund med behov av tydlig ledning och konkreta arbetsuppgifter – något som i de flesta av ”fallen på löpsedlarna” saknas. Boken är en god introduktion i hur livet med rottweiler kan gestalta sig. En samling intressanta texter för ”hundfantasten” – och på samma gång den perfekta boken att sätta i händerna på misstrogna släktingar eller grannar, som i första hand fått sina kunskaper från osakliga källor. Här får de en chans att förstå vad det egentligen handlar om!   Åsas nästa bok ”Ut och lek med din hund!” beräknas vara färdig i slutet av 2006. Dessutom pågår ett projekt där olika former av assistanshundar ska presenteras i bokform. Vi ser fram emot dessa och njuter så länge av Åsas första böcker.